…Och vem i hela friden är människan i spegeln…???

I mitt arbetsrum hänger ett fotografi från dagen då jag tog studenten. Ja tog och tog .. Det är inte riktigt så länge sedan som när de som inte klarade proven fick gå ut bakvägen. Men nästan. Här talar vi tidigt sjuttiotal och eftersom jag inte ens gick det ”riktiga” treåriga gymnasiet utan ingick i den första kullen av elever från den tvååriga nya gymnasieskolan valde jag en studentmössa med grått band i stället för svart. Allt för att markera att jag inte försökte vara förmer än jag faktiskt var… Nåväl…Det är en helt annan historia.

Det jag skulle säga var att när mina vänner kommer in i mitt arbetsrum och ser fotot utbrister de. Utan undantag.. .. Nämen Jag trodde det var Lisa. Lisa är min älskade dotter och hon är faktiskt ovanligt lik mig men ändå…. Visst ser man att det är jag !! Tänker jag ! I och för sig har det gått 36 år men ändå.

Häromdagen när jag tog mig en titt i spegeln slog det mig att det kanske inte var så konstigt trots allt. För vem i hela friden är människan som står där i spegeln och tittar så uppfordrande på mig. Med dubbelhakor, hängande ögonlock och lite rödaktig hy.. Mage har hon också . Och en och annan valk i midjan. Så där så jeansen putar lite. Det har jag aldrig haft. Det är klart att jag förstår det rent intellektuellt men hur gick det till ? Egentligen ? Och vad är det för märklig period jag befinner mig i ?

Jag är 56 år och vissa dagar känner jag inte igen mig själv. Jag som alltid varit rätt säker på vem jag är och vad jag tycker och känner vet ibland varken ut eller in i de mest triviala frågor. Det påstås att man har gröt i huvudet när man ammar men jag är alldeles säker på att det är skitsnack. Gröten infinner sig däremot möjligen i övergångsåldern. Övergångsåldern förresten, Vilket jäkla ord. Övergång till vad ? Jag tänker på griniga, svettiga, småtjocka kärringar som gråter för minst lilla. Fördomsfullt naturligtvis men så ser världen på oss.. Och precis så känns det ibland och när man då tittar sig i spegeln så vill man bara dö. Försvinna från jordens yta. Genast. Det är inte ett dugg roligt. Jag lovar ! Man drar inte ens på munnen. Det är deprimerande, hysteriskt, frustrerande och fullständigt omöjligt att förhålla sig till.

Min man älskar mig ändå. Visst är det härligt ? Säger han i alla fall. Men jag undrar jag. Han älskade mig nog mer när jag var lugn och snäll och konstruktivt diskuterade samhällsfrågor över fredagsvinet. Det är klart att det är trevligare än att jag snörvlande somnar i fåtöljen lagom till Rapports slutvinjett. Vem skulle tycka att det var ett kul sällskap efter en lång arbetsvecka ? Så jag klandrar honom inte.

Som tur är handlar det om perioder. Inte hela livet..eller hela tiden..det skulle jag aldrig orka med..Jag vaknar upp rätt var det är och är precis som vanligt..ett tag till nästa sväng....Det är klart det går över. De flesta tanter över 60 ser lyckligt välmående och glada ut så visst förstår jag att det finns hopp men ..när då ??

Under de här perioderna funkar jag inte särskilt väl på jobbet. Det går inte att tänka klara tankar. Allt mal runt runt och det kommer inte några kloka slutsatser eller intressanta vinklingar på problemen. Det bara liksom far runt därinne. Ibland funderar jag över det faktum att de fortfarande sätter in lön på mitt konto. Många gånger beror förvirringen så klart på att jag inte sovit på natten. För hur i hela världen ska det vara möjligt när man vaknar och badar i svett flera gånger varje natt. Upp, byt lakan och pyjamas, kissa, ner i sängen. Sover två timmar, vaknar, somnar, drömmer drömmar om hur jag frustrerad försöker lösa problem som inte går att lösa. Vaknar, kissar, somnar, vaknar.
Klockan ringer. Dags för jobb. Yesss...

Hormoner tänker ni nu ! Ta hormoner människa och var som folk ! Jag törs inte. Förstår inte hur det skulle vara. Jag tål ju inte p-piller så varför ska jag tåla hormoner ? Myomer. Stora hemska saker som fastnar i livmodern. Har jag opererat bort. Man kan få tillbaks dem när man äter hormoner säger doktorn. Jag vill inte !! Jag vill inte någonting. Jag vill bara att allt ska bli bra och att jag ska bli som förr.

Så läser jag en bok om övergångsåldern. Där står att inget nånsin blir som förr ! Jag blir en annan människa sedan. Efteråt..En ny människa. En klok människa. Som vet hur man tar hand om livet och sätter sig själv i centrum. Så står det i boken..En människa som tänker på sig själv och ser till att det återstående livet blir som jag vill ha det !

HerreGud. Vad är det här för straff ? Jag vill inte genomgå någon konstig metaformos och förvandlas. Jag är rätt nöjd med mig själv som jag alltid varit..Det återstående livet….Det låter kort på nåt sätt. Som att det mesta var över redan.
　
Vad gör man sedan tro ?? Efteråt ? Tja Odla örter kanske, eller tomater. Polemasar i hängselbyxor och stråhatt och vattnar grönsaker i växthuset..Eller varför inte baka ..? Det luktar gott och jag är rätt bra på det....Och man behöver inte va ett dugg snygg...Det kanske inte blir så hemskt trots allt....