Jag Vågar Vägra Städa !

Jag går runt i trädgården på Knipphammartorpet och sparkar i löven som ligger vackert röda och gula i stora högar överallt. Allt är över, slut och förbi. Alla växter och perenner har vissnat ner och ligger och hänger överallt. Förfallet är tydligt och självklart. Precis som det ska så här när allt är över och vi går vidare mot det oundvikliga vintermörkret.

Tittar jag över staketen och in i grannarnas trädgårdar inser jag skillnaden. Där är allt klippt, ansat, rensat. Rent och snyggt helt enkelt.. Men jag vågar faktiskt vägra höststäda trädgården.

Därför att det ger mig sinnesfrid. Att få lufsa runt och se förfallet ger mig tillfälle till eftertanke och sans. Att betrakta alla mina växter som nu bara vill vila. Vissna ner, somna djupt och invänta nästa liv. Jag älskar förfallet i min trädgård om hösten. Älskar se de gamla fröställningarna vaja för vinden. Mina alldeles egna aklejor, gullvivor, höstastrar, crolliljor, kallor och japanska lyktor. Mina buskar, äppelträd och den stora fina cornellen. Nu ska ni sova. Under era egna döda växtdelar. Vi ses till våren. När solen börjar stiga över hustaken på sydsidan. När solstolen lyfts ut och ställs i den tinande vårvintersnön. Då klipper och ansar även jag och hittar ljusgröna nyfödda skott. Men det är då och länge dit. Nu är Nu och det är hög tid att dö en smula.

Allt är över, Slut och Förbi..

Verandasäsongen 2011 menar jag. Det är slut nu..Idag söndagen den 2 oktober klipptes alla blommor ner, pelargonerna hystes in i sitt vintermörker i matkällaren, alla utemöbler fälldes ihop, amplar på bron byttes ut mot lyktor och krukor med ljung och helt plötsligt insåg jag att allt är över..Alla långa fina kvällar med god mat, goda samtal och eftermiddagssol. Det är slut nu, det är över och förbi.

Så vemodigt att inse att det nu kommer 5-6 månader med mörker och inneliv. Jag tänder brasor och ljus som tröst, hänger ut fågelmataren i hopp om småfåglar som sällskap vid köksfönstret.

Så kom jag att tänka på en tanke jag hade och skrev ner för några år sedan... Den känns påtagligt relevant en dag som denna..

Tankar i hösten !

Här i solen, ser jag livet komma mot mig

Som en skärva av en dröm som fanns en gång

Sen gick åren fort och inget kommer åter

Jag hör vemod nu i varje fågelsång

Ge mig tröst och mod att våga titta framåt

Ge mig ro och harmoni och tillförsikt

Ge mig tron att livet hit ej var förgäves

Att jag inte slarvat bort allting jag fick

Jag som gärna vill att allt ska va på riktigt

Sant och äkta och bestående och helt

Inser nu att det jag trott att vara viktigt

Är som smulor av nånting som ingen ser

Vad finns kvar hos mig, vad finns som jag vill vårda ?

Vad försvann som jag förlorade en gång

Kan jag fånga det i solens varma strålar ?

Eller bara låta livet ha sin gång ?

Det gör ont just nu, det släpper inte taget

Jag behöver tröst och tid för enskildhet

Jag vet inte vem jag är, jag är förvirrad

Jag vet heller inte vem jag kunnat bli

Kan du säga mig att livet plötsligt klarnar ?

Kan du säga att du vet att allt blir bra ?

Kan du mena det på allvar. Att det ljusnar

Då blir detta nu mitt första andetag.