Jag Vågar Vägra Städa !

Jag går runt i trädgården på Knipphammartorpet och sparkar i löven som ligger vackert röda och gula i stora högar överallt. Allt är över, slut och förbi. Alla växter och perenner har vissnat ner och ligger och hänger överallt. Förfallet är tydligt och självklart. Precis som det ska så här när allt är över och vi går vidare mot det oundvikliga vintermörkret.

Tittar jag över staketen och in i grannarnas trädgårdar inser jag skillnaden. Där är allt klippt, ansat, rensat. Rent och snyggt helt enkelt.. Men jag vågar faktiskt vägra höststäda trädgården.

Därför att det ger mig sinnesfrid. Att få lufsa runt och se förfallet ger mig tillfälle till eftertanke och sans. Att betrakta alla mina växter som nu bara vill vila. Vissna ner, somna djupt och invänta nästa liv. Jag älskar förfallet i min trädgård om hösten. Älskar se de gamla fröställningarna vaja för vinden. Mina alldeles egna aklejor, gullvivor, höstastrar, crolliljor, kallor och japanska lyktor. Mina buskar, äppelträd och den stora fina cornellen. Nu ska ni sova. Under era egna döda växtdelar. Vi ses till våren. När solen börjar stiga över hustaken på sydsidan. När solstolen lyfts ut och ställs i den tinande vårvintersnön. Då klipper och ansar även jag och hittar ljusgröna nyfödda skott. Men det är då och länge dit. Nu är Nu och det är hög tid att dö en smula.