Jag Vågar Vägra Städa !

Jag går runt i trädgården på Knipphammartorpet och sparkar i löven som ligger vackert röda och gula i stora högar överallt. Allt är över, slut och förbi. Alla växter och perenner har vissnat ner och ligger och hänger överallt. Förfallet är tydligt och självklart. Precis som det ska så här när allt är över och vi går vidare mot det oundvikliga vintermörkret.

Tittar jag över staketen och in i grannarnas trädgårdar inser jag skillnaden. Där är allt klippt, ansat, rensat. Rent och snyggt helt enkelt.. Men jag vågar faktiskt vägra höststäda trädgården.

Därför att det ger mig sinnesfrid. Att få lufsa runt och se förfallet ger mig tillfälle till eftertanke och sans. Att betrakta alla mina växter som nu bara vill vila. Vissna ner, somna djupt och invänta nästa liv. Jag älskar förfallet i min trädgård om hösten. Älskar se de gamla fröställningarna vaja för vinden. Mina alldeles egna aklejor, gullvivor, höstastrar, crolliljor, kallor och japanska lyktor. Mina buskar, äppelträd och den stora fina cornellen. Nu ska ni sova. Under era egna döda växtdelar. Vi ses till våren. När solen börjar stiga över hustaken på sydsidan. När solstolen lyfts ut och ställs i den tinande vårvintersnön. Då klipper och ansar även jag och hittar ljusgröna nyfödda skott. Men det är då och länge dit. Nu är Nu och det är hög tid att dö en smula.

Allt är över, Slut och Förbi..

Verandasäsongen 2011 menar jag. Det är slut nu..Idag söndagen den 2 oktober klipptes alla blommor ner, pelargonerna hystes in i sitt vintermörker i matkällaren, alla utemöbler fälldes ihop, amplar på bron byttes ut mot lyktor och krukor med ljung och helt plötsligt insåg jag att allt är över..Alla långa fina kvällar med god mat, goda samtal och eftermiddagssol. Det är slut nu, det är över och förbi.

Så vemodigt att inse att det nu kommer 5-6 månader med mörker och inneliv. Jag tänder brasor och ljus som tröst, hänger ut fågelmataren i hopp om småfåglar som sällskap vid köksfönstret.

Så kom jag att tänka på en tanke jag hade och skrev ner för några år sedan... Den känns påtagligt relevant en dag som denna..

Tankar i hösten !

Här i solen, ser jag livet komma mot mig

Som en skärva av en dröm som fanns en gång

Sen gick åren fort och inget kommer åter

Jag hör vemod nu i varje fågelsång

Ge mig tröst och mod att våga titta framåt

Ge mig ro och harmoni och tillförsikt

Ge mig tron att livet hit ej var förgäves

Att jag inte slarvat bort allting jag fick

Jag som gärna vill att allt ska va på riktigt

Sant och äkta och bestående och helt

Inser nu att det jag trott att vara viktigt

Är som smulor av nånting som ingen ser

Vad finns kvar hos mig, vad finns som jag vill vårda ?

Vad försvann som jag förlorade en gång

Kan jag fånga det i solens varma strålar ?

Eller bara låta livet ha sin gång ?

Det gör ont just nu, det släpper inte taget

Jag behöver tröst och tid för enskildhet

Jag vet inte vem jag är, jag är förvirrad

Jag vet heller inte vem jag kunnat bli

Kan du säga mig att livet plötsligt klarnar ?

Kan du säga att du vet att allt blir bra ?

Kan du mena det på allvar. Att det ljusnar

Då blir detta nu mitt första andetag.

Livet är trots allt rätt gott !

Tidig lördag morgon. Den sista helgen i september. Solen lyser från klarblå hösthimmel. Det är kyligt. Jag stänger grinden till Knipphammartorpet. Det är lugnt och alldeles tyst. Jag går förbi medelklassvillorna rakt fram till dagis som ligger precis vid skogskanten, tar vänster och är genast inne på stigen som leder upp till elljusspåret. Jag går längs diket på vänster sida och lyssnar till de få höststannande fåglarnas läten. Betraktar rönnar och lönnar som brinner i höstens alla färger och tänker att björkarna inte fått sin del av rättvisan. De är mest bruna och tråkiga. Å andra sidan är de helt underbara i maj och alla kan inte få allting jämt..det vet vi ju så väl.

När jag kommer längre upp, närmare den lilla tjärnen, svänger jag höger först och höger igen..Går den lilla lilla stigen. Plockar några trattkantareller i backkrönet och ser snart bäcken som rinner försiktigt ner över stenarna på sin väg mot sjön. Där precis bakom några ormbunkar, på min vanliga varma sten sätter jag mig och öppnar ryggsäcken. Tar upp en frukostmacka och nybryggt kaffe på termos. Lutar mig mot den solvarma granstammen. Tar in naturen och känner på något konstigt sätt att jag tillhör. Träden, bäcken, himlen och ormbunkarna. Tänker att livet är en märklig historia som förflyttar människan från naturen till trängseln på arbetsplatser, gator och torg. Tänker också att det nog måste vara så eftersom vi är en del av utvecklingen men att vi kanske inte alltid hänger med riktigt.

Jag tror att vi ibland måste få "backa" tillbaka och känna samhörigheten från vårt tidigare liv. Känna att vi fortfarande är en del av naturen. För att orka gå vidare och vara en del i processen. Jag tror att det är därför vi är här på jorden. För att vi är en liten liten del i en stor utvecklingsprocess. En liten kugge i den stora maskinen... Ingen Gud, Inget Öde, Ingen Slump. Livet är bara en stor utvecklingsprocess och du och jag är bara en liten liten men ack så viktig aktivitet i den processen.

Rätt förnöjsam och lugn promenerar jag sakta ner mot villakvarteren. Hälsar på nyvakna grannar, knipsar bort några vissna blommor i trädgården, hälsar godmorgon på småhundar och gubbe och känner i djupet av mitt hjärta att livet trots allt är rätt gott...

Björn - Farmor ser framtiden i dina ögon

För två år fanns du inte..Nu börjar du bli stor kille och du tittar farmor rakt in i ögonen och visar tydligt vad du vill och inte vill. Det är otroligt vilken utveckling. Jag kan inte låta bli att förundras över det fantastiska som livet gett mig. Idag satt jag i vårsolen på balkongen en stund och tänkte på dig och det liv du ska leva. År 2070 så där går du i pension. Hur ser världen ut då? Vilken verklighet ska du möta ? Jag tror inte jag i min vildaste fantasi kan förstå hur ditt liv ska bli. Har jag tur får jag vara med i 25-30 år. Då är du en vuxen man och förhoppningsvis har du haft möjlighet att skapa dig ett eget liv. Jag tänker att jag så gärna vill vara med och se hur det går. Jag vill vara där för dig så länge jag kan. Jag vill sitta i min fåtölj på Knipphammartorpet som en klok gammal gumma och ge underfundiga svar på dina funderingar. Björn.. Jag ser framtiden i dina ögon och har den största tilltron till att du kommer att bidra till att världen blir en bra plats att leva i.

Så är det äntligen dags...Gubben tog fram grillen idag

Det allra säkraste vårtecknet här på Knipphammartorpet är inte talgoxen, ljuset eller någon liten krokusknopp som tittar upp på tomten. Näe Jag vet att våren är på gång när gubben en lördagsmorgon utbrister. - Jo du.. Jag tog och skottade fram grillen igår och tänkte vi kunde grilla något gott till lunchen. Då vet jag genast att allt är över..all väntan på de goda tiderna är förbi och även om spaden måste fram några gånger till så finns det hopp och livsandarna börjar sträcka på sig efter lång vintersömn.

I år hände detta idag. I morse hörde jag äntligen den befriande frasen.... Jag skottade fram grillen i går.... Och vad jag längtat. Ni begriper det nog inte. Så lång vinter. 13 november började alltihop med massor med snö och sedan har allt bara pågått och pågått. Tills idag. Den 26 februari. Vid lunchtid tog det inte lång stund innan jag satt där igen. På bron, på en liten renfäll, med ett glas öl och hundar som vårystert sprang lösa på de få renskottade partierna av tomten. Och samtalade med gubben...som stod där med köttet på grillen och grillgaffeln i handen. Jag anade ett litet småleende i mungipan och osedvanlig förnöjsamhet i kroppsspråket. Ungefär som vi båda tänkte. JaJaMenSan. Vi fixade det även den här gången..Det är klart nu och vår tid i livet ligger uppdukat framför oss. Mars - Oktober Varmt Välkommen. Vi är helt beredda att ta emot er och njuta allt vad vi orkar...

Jag behöver inte förmedla vad de tänker...de småleende grannarna som vinkar lite lätt från andra sidan gatan. Deras vårtecken är inte att ta fram grillen. Deras vårtecken är att säga till varandra..Nu är det vår för nu har Grelssons tagit fram grillen....

Tiden är relativ...säger gubben i alla fall...

Ja ni vet hur det är..Ju äldre man blir desto snabbare rusar liksom livet förbi. Precis just när man tycker man skålat färdigt för det nya året inträder plötsligt ett nytt..Hur gick det till och vart tog det där nygamla året vägen..? Många gånger de senaste åren har jag stått där och undrat vad jag gjort under det gångna året. Egentligen ? Ibland är det tur att jag sedan länge skriver dagbok för då kan jag åtminstone rekapitulera genom att bläddra igenom några veckors anteckningar. Det känns trots allt lite lugnande när jag så där svart på vitt ser att jag faktiskt varit med varje dag under året även om jag har en känsla av att jag liksom hoppat över en massa tid.

När jag försöker diskutera det här med min betydligt mer analytiska och vetenskapliga äkta make så förklarar han pedagogiskt för mig att upplevelsen om och känslan av att tiden går fortare och fortare faktiskt har relevans..citat..." När du är tio år..(säger gubben alltså) så är ett år en tiondel av ditt liv och det känns väl rätt ok men när du är 50 så är ett år en femtiondel av ditt liv och det tro tusan att det känns som att det går snabbare. Många gånger snabbare faktiskt"..(säger gubben)...slut citat...

En sådan tanke kära vänner skulle aldrig, och då menar jag aldrig någonsin, komma automatiskt och av sig själv in i min hjärna. Jag tänker helt enkelt inte så. När jag får höra det så känns det självklart och logiskt. Ja det är klart det är logiskt. Min gubbe var nämligen med när ordet logiskt uppfanns. Så säger han är det är på det viset så litar jag på honom.

Ja vilken tröst är det ? undrar en mindre logisk känslomänniska ? Är det meningen att man liksom bara ska säga varje nyår...Ja nästa år Solveig kommer att gå lite fortare än i fjol..JaJaMenSan...Eller kanske göra som en mycket klok och ovanlig man jag var släkt med i mitt tidigare liv sa till mig: "Håll ett stadigt tag i någon och lär dig gilla suset av tiden som drar runt öronen". Jag tänkte jag skulle träna på det nu..

Så go´vänner - Håll i Hatten för nu rusar vi igenom 2011.....på rekordfart.... Vi ses och hörs bakom nästa krök...

Gott Nytt 2011...