Livet är trots allt rätt gott !

Tidig lördag morgon. Den sista helgen i september. Solen lyser från klarblå hösthimmel. Det är kyligt. Jag stänger grinden till Knipphammartorpet. Det är lugnt och alldeles tyst. Jag går förbi medelklassvillorna rakt fram till dagis som ligger precis vid skogskanten, tar vänster och är genast inne på stigen som leder upp till elljusspåret. Jag går längs diket på vänster sida och lyssnar till de få höststannande fåglarnas läten. Betraktar rönnar och lönnar som brinner i höstens alla färger och tänker att björkarna inte fått sin del av rättvisan. De är mest bruna och tråkiga. Å andra sidan är de helt underbara i maj och alla kan inte få allting jämt..det vet vi ju så väl.

När jag kommer längre upp, närmare den lilla tjärnen, svänger jag höger först och höger igen..Går den lilla lilla stigen. Plockar några trattkantareller i backkrönet och ser snart bäcken som rinner försiktigt ner över stenarna på sin väg mot sjön. Där precis bakom några ormbunkar, på min vanliga varma sten sätter jag mig och öppnar ryggsäcken. Tar upp en frukostmacka och nybryggt kaffe på termos. Lutar mig mot den solvarma granstammen. Tar in naturen och känner på något konstigt sätt att jag tillhör. Träden, bäcken, himlen och ormbunkarna. Tänker att livet är en märklig historia som förflyttar människan från naturen till trängseln på arbetsplatser, gator och torg. Tänker också att det nog måste vara så eftersom vi är en del av utvecklingen men att vi kanske inte alltid hänger med riktigt.

Jag tror att vi ibland måste få "backa" tillbaka och känna samhörigheten från vårt tidigare liv. Känna att vi fortfarande är en del av naturen. För att orka gå vidare och vara en del i processen. Jag tror att det är därför vi är här på jorden. För att vi är en liten liten del i en stor utvecklingsprocess. En liten kugge i den stora maskinen... Ingen Gud, Inget Öde, Ingen Slump. Livet är bara en stor utvecklingsprocess och du och jag är bara en liten liten men ack så viktig aktivitet i den processen.

Rätt förnöjsam och lugn promenerar jag sakta ner mot villakvarteren. Hälsar på nyvakna grannar, knipsar bort några vissna blommor i trädgården, hälsar godmorgon på småhundar och gubbe och känner i djupet av mitt hjärta att livet trots allt är rätt gott...