Naturen är förunderlig och så oförutsägbar. En försommardag byggde de två nyförälskade sädesärlorna bo i mina violer. De som hänger på väggen till ladan. Och vem har hjärta att göra något annat än att försiktigt smyga förbi resten av sommaren ? Ingen trodde väl att de skulle trivas där bland blomstren men vi bedrog oss för boet växte och en vacker dag när jag försiktigt steg upp på den lilla bänken strax bredvid och tittade ner låg där sex fina ägg.
Dagarna gick, de blivande föräldrarna vande sig vid våra stundtals närgångna visiter och en fin morgon hördes plötsligt små små pip. På så hög frekvens att jag i min ålder absolut inte skulle kunna uppfatta dem. Men vill man så kan man. Små nakna fågelungar tittade ur skalen i det lilla violboet.
Sommaren gick och de små liven överlevde. En dag balanserade den första av dem på krukkanten och plötsligt, förvillande likt ett misstag, flög den iväg och landade på gräsmattan. Snart kom de andra efter. De klarade sig, de flyger !! Jag kände mig lika lycklig som de såg ut att vara. De små grå sädesärleungarna kändes som mina på något sätt. De hade ju trots allt haft sin barnkammare bland mina violer.
Men hösten kom och de flög iväg. Allihop. Och lämnade gården öde och tom. Boet tog vi hand om och la på bänken till mitt påbörjade men ofärdiga gårdsmuseum. Och exakt den 20 april året efter landade några av dem här igen. Mitt på gården stod de och tittade sig hemtamt omkring. Om jag är säker på att det är samma fåglar ? Självklart. Jag känner väl igen mina egna fågelungar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar