Höst

Gyllene vingar faller mot marken

Landar i vemodets famnar

Nakna ses trädkronor darra

inför ödesmättad vintervila

Kom - viskar dimman i gryningen

Kom och dölj dig i mig

Ingen ser dig, ingen hör dig

Ingen vet om du någonsin funnits

Ta mig med dig - räck mig handen

Visa vägen längs slingrande stigar

Framåt, utåt, inåt, bort

Där - Längst bort - där borta

Vilar vi tills kväll blir natt

November 2015

..Tassar ut med kaffekoppen.....

Den 3 mars. Klockan är 8.15 och det är lördag morgon. Solen skiner. Himlen är blå och gubben sover. Själv är jag riktigt kaffesugen. Jag tar med mig hundarna och släpper ut dem på gården medan kaffet blir färdigt. Tittar på termometern som visar 3 grader plus, brer ett par mackor, fyller kaffet i en stor kopp och tar med mig några godbitar till hundarna. Stoppar ner fötterna i ett par kängor och går försiktigt över isfläckarna runt hörnet och sätter mig i stolen, på fårskinnet, vid väggen i morgonsolen. Upptäcker en liten kämpe till snödroppe som försiktigt tittar upp i rabatten. Ger hundarna var sin godbit. Dricker mitt kaffe, kisar mot solen och känner att livet återkommer. Äntligen. Vintern är över för den här gången och jag har faktiskt överlevt. En gång till. Tack för det och varmt välkommen mars - oktober. Nu är det dags att leva igen...

…Och vem i hela friden är människan i spegeln…???

I mitt arbetsrum hänger ett fotografi från dagen då jag tog studenten. Ja tog och tog .. Det är inte riktigt så länge sedan som när de som inte klarade proven fick gå ut bakvägen. Men nästan. Här talar vi tidigt sjuttiotal och eftersom jag inte ens gick det ”riktiga” treåriga gymnasiet utan ingick i den första kullen av elever från den tvååriga nya gymnasieskolan valde jag en studentmössa med grått band i stället för svart. Allt för att markera att jag inte försökte vara förmer än jag faktiskt var… Nåväl…Det är en helt annan historia.

Det jag skulle säga var att när mina vänner kommer in i mitt arbetsrum och ser fotot utbrister de. Utan undantag.. .. Nämen Jag trodde det var Lisa. Lisa är min älskade dotter och hon är faktiskt ovanligt lik mig men ändå…. Visst ser man att det är jag !! Tänker jag ! I och för sig har det gått 36 år men ändå.

Häromdagen när jag tog mig en titt i spegeln slog det mig att det kanske inte var så konstigt trots allt. För vem i hela friden är människan som står där i spegeln och tittar så uppfordrande på mig. Med dubbelhakor, hängande ögonlock och lite rödaktig hy.. Mage har hon också . Och en och annan valk i midjan. Så där så jeansen putar lite. Det har jag aldrig haft. Det är klart att jag förstår det rent intellektuellt men hur gick det till ? Egentligen ? Och vad är det för märklig period jag befinner mig i ?

Jag är 56 år och vissa dagar känner jag inte igen mig själv. Jag som alltid varit rätt säker på vem jag är och vad jag tycker och känner vet ibland varken ut eller in i de mest triviala frågor. Det påstås att man har gröt i huvudet när man ammar men jag är alldeles säker på att det är skitsnack. Gröten infinner sig däremot möjligen i övergångsåldern. Övergångsåldern förresten, Vilket jäkla ord. Övergång till vad ? Jag tänker på griniga, svettiga, småtjocka kärringar som gråter för minst lilla. Fördomsfullt naturligtvis men så ser världen på oss.. Och precis så känns det ibland och när man då tittar sig i spegeln så vill man bara dö. Försvinna från jordens yta. Genast. Det är inte ett dugg roligt. Jag lovar ! Man drar inte ens på munnen. Det är deprimerande, hysteriskt, frustrerande och fullständigt omöjligt att förhålla sig till.

Min man älskar mig ändå. Visst är det härligt ? Säger han i alla fall. Men jag undrar jag. Han älskade mig nog mer när jag var lugn och snäll och konstruktivt diskuterade samhällsfrågor över fredagsvinet. Det är klart att det är trevligare än att jag snörvlande somnar i fåtöljen lagom till Rapports slutvinjett. Vem skulle tycka att det var ett kul sällskap efter en lång arbetsvecka ? Så jag klandrar honom inte.

Som tur är handlar det om perioder. Inte hela livet..eller hela tiden..det skulle jag aldrig orka med..Jag vaknar upp rätt var det är och är precis som vanligt..ett tag till nästa sväng....Det är klart det går över. De flesta tanter över 60 ser lyckligt välmående och glada ut så visst förstår jag att det finns hopp men ..när då ??

Under de här perioderna funkar jag inte särskilt väl på jobbet. Det går inte att tänka klara tankar. Allt mal runt runt och det kommer inte några kloka slutsatser eller intressanta vinklingar på problemen. Det bara liksom far runt därinne. Ibland funderar jag över det faktum att de fortfarande sätter in lön på mitt konto. Många gånger beror förvirringen så klart på att jag inte sovit på natten. För hur i hela världen ska det vara möjligt när man vaknar och badar i svett flera gånger varje natt. Upp, byt lakan och pyjamas, kissa, ner i sängen. Sover två timmar, vaknar, somnar, drömmer drömmar om hur jag frustrerad försöker lösa problem som inte går att lösa. Vaknar, kissar, somnar, vaknar.
Klockan ringer. Dags för jobb. Yesss...

Hormoner tänker ni nu ! Ta hormoner människa och var som folk ! Jag törs inte. Förstår inte hur det skulle vara. Jag tål ju inte p-piller så varför ska jag tåla hormoner ? Myomer. Stora hemska saker som fastnar i livmodern. Har jag opererat bort. Man kan få tillbaks dem när man äter hormoner säger doktorn. Jag vill inte !! Jag vill inte någonting. Jag vill bara att allt ska bli bra och att jag ska bli som förr.

Så läser jag en bok om övergångsåldern. Där står att inget nånsin blir som förr ! Jag blir en annan människa sedan. Efteråt..En ny människa. En klok människa. Som vet hur man tar hand om livet och sätter sig själv i centrum. Så står det i boken..En människa som tänker på sig själv och ser till att det återstående livet blir som jag vill ha det !

HerreGud. Vad är det här för straff ? Jag vill inte genomgå någon konstig metaformos och förvandlas. Jag är rätt nöjd med mig själv som jag alltid varit..Det återstående livet….Det låter kort på nåt sätt. Som att det mesta var över redan.
　
Vad gör man sedan tro ?? Efteråt ? Tja Odla örter kanske, eller tomater. Polemasar i hängselbyxor och stråhatt och vattnar grönsaker i växthuset..Eller varför inte baka ..? Det luktar gott och jag är rätt bra på det....Och man behöver inte va ett dugg snygg...Det kanske inte blir så hemskt trots allt....
　
　
　

Jag Vågar Vägra Städa !

Jag går runt i trädgården på Knipphammartorpet och sparkar i löven som ligger vackert röda och gula i stora högar överallt. Allt är över, slut och förbi. Alla växter och perenner har vissnat ner och ligger och hänger överallt. Förfallet är tydligt och självklart. Precis som det ska så här när allt är över och vi går vidare mot det oundvikliga vintermörkret.

Tittar jag över staketen och in i grannarnas trädgårdar inser jag skillnaden. Där är allt klippt, ansat, rensat. Rent och snyggt helt enkelt.. Men jag vågar faktiskt vägra höststäda trädgården.

Därför att det ger mig sinnesfrid. Att få lufsa runt och se förfallet ger mig tillfälle till eftertanke och sans. Att betrakta alla mina växter som nu bara vill vila. Vissna ner, somna djupt och invänta nästa liv. Jag älskar förfallet i min trädgård om hösten. Älskar se de gamla fröställningarna vaja för vinden. Mina alldeles egna aklejor, gullvivor, höstastrar, crolliljor, kallor och japanska lyktor. Mina buskar, äppelträd och den stora fina cornellen. Nu ska ni sova. Under era egna döda växtdelar. Vi ses till våren. När solen börjar stiga över hustaken på sydsidan. När solstolen lyfts ut och ställs i den tinande vårvintersnön. Då klipper och ansar även jag och hittar ljusgröna nyfödda skott. Men det är då och länge dit. Nu är Nu och det är hög tid att dö en smula.

Allt är över, Slut och Förbi..

Verandasäsongen 2011 menar jag. Det är slut nu..Idag söndagen den 2 oktober klipptes alla blommor ner, pelargonerna hystes in i sitt vintermörker i matkällaren, alla utemöbler fälldes ihop, amplar på bron byttes ut mot lyktor och krukor med ljung och helt plötsligt insåg jag att allt är över..Alla långa fina kvällar med god mat, goda samtal och eftermiddagssol. Det är slut nu, det är över och förbi.

Så vemodigt att inse att det nu kommer 5-6 månader med mörker och inneliv. Jag tänder brasor och ljus som tröst, hänger ut fågelmataren i hopp om småfåglar som sällskap vid köksfönstret.

Så kom jag att tänka på en tanke jag hade och skrev ner för några år sedan... Den känns påtagligt relevant en dag som denna..

Tankar i hösten !

Här i solen, ser jag livet komma mot mig

Som en skärva av en dröm som fanns en gång

Sen gick åren fort och inget kommer åter

Jag hör vemod nu i varje fågelsång

Ge mig tröst och mod att våga titta framåt

Ge mig ro och harmoni och tillförsikt

Ge mig tron att livet hit ej var förgäves

Att jag inte slarvat bort allting jag fick

Jag som gärna vill att allt ska va på riktigt

Sant och äkta och bestående och helt

Inser nu att det jag trott att vara viktigt

Är som smulor av nånting som ingen ser

Vad finns kvar hos mig, vad finns som jag vill vårda ?

Vad försvann som jag förlorade en gång

Kan jag fånga det i solens varma strålar ?

Eller bara låta livet ha sin gång ?

Det gör ont just nu, det släpper inte taget

Jag behöver tröst och tid för enskildhet

Jag vet inte vem jag är, jag är förvirrad

Jag vet heller inte vem jag kunnat bli

Kan du säga mig att livet plötsligt klarnar ?

Kan du säga att du vet att allt blir bra ?

Kan du mena det på allvar. Att det ljusnar

Då blir detta nu mitt första andetag.

Livet är trots allt rätt gott !

Tidig lördag morgon. Den sista helgen i september. Solen lyser från klarblå hösthimmel. Det är kyligt. Jag stänger grinden till Knipphammartorpet. Det är lugnt och alldeles tyst. Jag går förbi medelklassvillorna rakt fram till dagis som ligger precis vid skogskanten, tar vänster och är genast inne på stigen som leder upp till elljusspåret. Jag går längs diket på vänster sida och lyssnar till de få höststannande fåglarnas läten. Betraktar rönnar och lönnar som brinner i höstens alla färger och tänker att björkarna inte fått sin del av rättvisan. De är mest bruna och tråkiga. Å andra sidan är de helt underbara i maj och alla kan inte få allting jämt..det vet vi ju så väl.

När jag kommer längre upp, närmare den lilla tjärnen, svänger jag höger först och höger igen..Går den lilla lilla stigen. Plockar några trattkantareller i backkrönet och ser snart bäcken som rinner försiktigt ner över stenarna på sin väg mot sjön. Där precis bakom några ormbunkar, på min vanliga varma sten sätter jag mig och öppnar ryggsäcken. Tar upp en frukostmacka och nybryggt kaffe på termos. Lutar mig mot den solvarma granstammen. Tar in naturen och känner på något konstigt sätt att jag tillhör. Träden, bäcken, himlen och ormbunkarna. Tänker att livet är en märklig historia som förflyttar människan från naturen till trängseln på arbetsplatser, gator och torg. Tänker också att det nog måste vara så eftersom vi är en del av utvecklingen men att vi kanske inte alltid hänger med riktigt.

Jag tror att vi ibland måste få "backa" tillbaka och känna samhörigheten från vårt tidigare liv. Känna att vi fortfarande är en del av naturen. För att orka gå vidare och vara en del i processen. Jag tror att det är därför vi är här på jorden. För att vi är en liten liten del i en stor utvecklingsprocess. En liten kugge i den stora maskinen... Ingen Gud, Inget Öde, Ingen Slump. Livet är bara en stor utvecklingsprocess och du och jag är bara en liten liten men ack så viktig aktivitet i den processen.

Rätt förnöjsam och lugn promenerar jag sakta ner mot villakvarteren. Hälsar på nyvakna grannar, knipsar bort några vissna blommor i trädgården, hälsar godmorgon på småhundar och gubbe och känner i djupet av mitt hjärta att livet trots allt är rätt gott...

Björn - Farmor ser framtiden i dina ögon

För två år fanns du inte..Nu börjar du bli stor kille och du tittar farmor rakt in i ögonen och visar tydligt vad du vill och inte vill. Det är otroligt vilken utveckling. Jag kan inte låta bli att förundras över det fantastiska som livet gett mig. Idag satt jag i vårsolen på balkongen en stund och tänkte på dig och det liv du ska leva. År 2070 så där går du i pension. Hur ser världen ut då? Vilken verklighet ska du möta ? Jag tror inte jag i min vildaste fantasi kan förstå hur ditt liv ska bli. Har jag tur får jag vara med i 25-30 år. Då är du en vuxen man och förhoppningsvis har du haft möjlighet att skapa dig ett eget liv. Jag tänker att jag så gärna vill vara med och se hur det går. Jag vill vara där för dig så länge jag kan. Jag vill sitta i min fåtölj på Knipphammartorpet som en klok gammal gumma och ge underfundiga svar på dina funderingar. Björn.. Jag ser framtiden i dina ögon och har den största tilltron till att du kommer att bidra till att världen blir en bra plats att leva i.