Plötsligt går jag där. Över gräset, ner mot bäcken med en liten sonson vid handen. Förundrad över hur enkelt och spännande livet kan vara. Sådär en onsdag eftermiddag i parken, på utflykt med festis och nybakt kubb i matsäckskorgen. Vad hände på vägen ? Snart 55 och med de flesta av åren som uppskattas av samhället och omgivningen bakom mig. Men det har gått över förväntan. Tycker jag nog. Två steg framåt och ibland några tillbaka har gjort mig klokare och mer eftertänksam. Bra arbete och trevliga arbetskamrater. Inget, (förutom gubben som jag hittade mitt i livet) har betytt mer än mina två barn. Jag är oerhört stolt över dem. Och nu har de gett mig två fantastiska barnbarn... Vad ska man säga mer än ett ödmjukt tack!
Vad vi gjorde vid bäcken ? Sonsonen och jag ? Kastade pinnar som flöt och stenar som sjönk, tittade varandra i ögonen och skrattade så att farmors hjärta fullständigt smälte. Farmor insåg att livet hela tiden går vidare och att hon har en uppgift som nog är större än hon trott..Att hålla sonsonen i handen och tillsammans köra barkbåtar i bäcken...
Fint skrivet Solveig. Jag håller med dig; livet handlar om att se varandra i ögonen och förundras över det man får vara med om. Kram!
SvaraRadera